Ibland när jag sitter på bussen till o från Skara kan jag få ett sånt där riktigt må-bra-rus. Jag är inte säker på varför, men det känns bara så bra att jag gör det jag vill. Att jag pendlar över en timme varenda dag, bara för att få sjunga! Jag kan inte låta bli att beundra alla andra i bussen också för det, att alla de som sitter där faktiskt tar sig från Falköping varje dag för musik, estetik eller kanske bara för att träffa nytt folk. Flera av "bönnerna" från Åsle har också valt att åka dit, men av en helt annan anledning: de vill träffa folk som tar dem som dem som de är. Det är nämligen så att Åsle-fördomar inte existerar i Skara...
Det känns som om jag tagit mitt första steg ut i världen, om än bara till Skara. Men det steget gör ändå att jag måste gå upp halv sex och komma hem skitsent varje dag (=jag blir T.R.Ö.T.T.!), samt att jag knappt har någon tid över till något annat än skola, volleyboll och vänner. Men jag trivs ändå :)
Ciao!