Efter ett "Tack så mycket!" hoppar jag ut på trottoaren, och börjar gå en välbekant väg. Jag känner varenda gata, vartenda hus, vartenda träd och varenda liten människa som passerar mig. Inte för att det passerar någon, men det hör lite till.
      Jag befinner mig i Falköping, och gatan jag går på är dåligt upplyst, men visst finns det gatulyktor lite längre fram. Ljuset från dem formar stora, långdragna skuggor i asfalten och gör att det känns lite ödsligt så där. Trots att jag gått här så många gånger förut - och trots att det är i den här staden jag hör hemma - känner jag mig lite vilsen. Vilsen i ett nät av gator jag känner utan och innan, alla välbekanta stigar och byggnader är mig plötsligt främmande.
     Jag fortsätter att gå och ett tiotal meter längre fram kommer en T-korsning. Mina tankar vandrar fritt och snart står det klart för mig; att här går jag sällan längre. Mitt liv har ändrat sig. Efter alla de steg som krävs för att ta sig förbi utomhusfotbollsplanen sneglar jag åt höger och tänker att där, där är jag sällan längre. Sällan och sällan, tänker jag sedan. Snarare inte lika ofta! Frejahallen är inte samma sak som den en gång var för mig. Tänk alla timmar jag spenderat där inne. Tänk alla matcher jag spelat där inne. Tänk vad mycket roligt jag haft där inne, och tänk vad förbannad jag varit där inne. Jag tror inte att jag någonsin kommer att fälla en tår där inne igen, och det är väl skönt - men på samma gång lite obehagligt. Jag inser att mitt liv har ändrat sig.
      Jag svänger vänster, och går med nostalgiska steg upp för trappan till hus nr 33. Här är det som det alltid har varit, och man känner sig lika välkommen nu som då. En av mina bästa vänner öppnar dörren iklädd träningskläder, men hon är snyggare än någonsin. Hon berättar att hon varit på gymmet, och nu håller hon på att göra kvällsmat; två kokta ägg och en smoothie blir det visst. Tina har definitivt ändrat sig, men hon är ändå den Tina jag alltid känt. Vilken förebild.

♥ / Cecilia