Klockan är ungefär kvart i åtta, på kvällen, och jag går ut från Music Factory iklädd min svarta cape och ett par grå höga gubbyxor. Borta vid ICA Munken går jag förbi en man som står vid sidan av sin sin bil och grejjar med något. Jag tänker de där tankarna som man alltid tänker; kommer han bara stå kvar där och fortsätta med det han gör, eller kommer han att försöka dra in mig i hans bil för att sedan köra iväg så fort han kan? Jag håller upp mobilen och låtsas att jag håller på att ringa till någon - jag behövde ju faktiskt ringa hem - så att han ska tro att jag åtminstone kommer bli saknad om han skulle få för sig något. Tack och lov så fortsatte han med sina mystiska sysslor, och jag fick vandra vidare ifred. Jag känner de där känslorna som man alltid känner; att man är snudd på en hemsk människa som inbillar sig hemska saker om andra fast att de inte gjort något mot en.
Efter några tiotal meter; då jag nått taxiparkeringen vi Skaras busstation; ser jag ljusen från en bil som närmar sig bakifrån. Ljudet säger mig att den kör väldigt långsamt, och jag går extra mycket åt sidan för att markera att den kan köra förbi. Bilen var ingen taxi, nej, det var bilen med den där killen vid Munken jag sett alldeles nyss. Tankarna börjar fara omkring i huvudet igen. Följer han verkligen efter mig? På nytt åker mobiltelefonen fram och utgör den bästa tänkbara tryggheten för tillfället. Den mystiska bilen fortsätter att köra bakom mig - långsamt, långsamt - , ända tills jag kommit upp på trottoaren en ganska bra bit längre bort. Ingenting mer händer, och två minuter innan bussens avgång kliver jag in på linje 203 och får höra ett hurtigt "Hejsan!" av busschauffören samtidigt som hans ögon utstrålar vänlighet mot mig. Efter att ha känt mig nöjd med mig själv i och med att jag var i sådan god tid sätter jag mig på min sedvanliga plats; tredje raden ovanför trappan närmast fönstret på högra sidan i färdriktningen; och lägger tillrätta min alldeles för stora väska. Jag tar på mig säkerhetsbältet och lutar mig tillbaka i min mycket bekvämt bakåtfällda stol, eller fåtölj är nästan bättre ord. Stol låter för hårt och okomfortabelt! Jag undrar för mig själv om chauffören möjligtvis skulle kunna släcka ljuset, och till min lycka gör han det några minuter senare. Det är då, när jag sitter där själv i mörkret sent på kvällen och kollar ut genom fönstret och bara tänker, som jag kan förstå vad Tina menade den där dagen i nian, då hon utbrast att hon tyckte att det var så himla mysigt att åka buss. Då förstod jag inte alls hur hon kunde tycka det, men nu har jag insett att det faktiskt stämmer. Att åka buss under rätt förhållanden är supermysigt!
Ute är det nästan helt mörkt; endast månen lyser upp landskapet vi far igenom. Grantopparna är svarta som sot, och mellan dem kikar den för kvällen lite mer än halvfulla månen fram då och då. Det är nästan helt stjärnklart, men i ett hörn av himlavalvet ligger tre tunna moln belägrade på rad efter varandra. De är stora moln, och tillsammans ser de ut som små vågor som rullar in på en långgrund strand en efter en. På stranden ligger en stor vittlysande snäcka (månen) som precis undgår att nås av vågorna och därmed sköljas med ner i havet. Det är så otroligt vackert, och jag kan inte låta bli att rysa till av välbehag när jag tänker på det. Samma sak när jag tänker på hur bra vi har det på MoP. Man kan ju inte annat än att älska det!
Efter femton minuter ser jag Falköping för första gången. Skenet från tusentals lampor lyser mot mig och får mig att känna att Falköping, det är en bra stad det. Fast på något sätt så är det ju egentligen folket som gör staden... Så Falköpings invånare, de är bra invånare de!
För vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag gäspar hur som helst. Och ingen sådan där mesig gäspning, utan en riktig jättegäspning som gör att ögonen tåras och även så att munnen blir lika stor som en flodhästs. Med på bussen finns endast ca 5 andra resenärer, men alla sitter en bra bit ifrån mig, så de störs förhoppningsvis inte av att jag sitter där och gäspar högt i min ensamhet.
Plötsligt börjar låten Lovesong spelas någon km innan det att vi nått Gudhem, och jag hoppar till av förskräckelse. Givetvis är det pappa som ringer och stör mitt i min tankestund. När vi pratat färdigt återgår jag till att njuta av omständigheterna och snart rullar vi in i Falköping. Denna väg som jag åkt så många gånger nu.. Vi passerar sjukhuset, och strax innan att vi nått resecentrum tänder chauffören lyset och avbryter mig mitt i en sådan där stor härlig gäspning! Jag blänger till lite halvilsket på honom, men han märker givetvis inte det. Hur som helst hoppar jag av vid tågstationen för att vänta på nästa buss som ska ta mig hela vägen hem. Ute är det ännu kallare än förut och jag känner att det här kommer bli fem ytterst plågsamma fem minuter.
Två minuter över halv nio saktar bussen in framför mig, och snart är jag på. Efter att ha tappat mitt busskort på golvet stämplar jag det, och sätter mig sedan på ett säte långt fram. Jag kan se att chauffören sneglar på mig; undrar han om jag är den han tror - precis som jag undrar om honom? Jag kan nämligen aldrig bestämma mig för om det är samma kille som Stefan som jobbar på Shell, fast varför skulle han ha ett till jobb? Jag sitter och funderar på detta världsproblem ett tag, och snart hör jag att "Stefan" startar motorerna och så lämnar vi hållplatsen.
När vi nått Shell-rondellen bjuder Mix Megapol på Sitting Down Here, och jag hör hur "Stefan" klämmer i i refrängens början. Eller ja, klämmer i och klämmer i, men jag hör i alla fall hur hans läppar formar ett 's' precis på refrängens första taktslag, och resten fantiserar jag kanske bara ihop. Men jag tyckte hur som helst att det såg ut som att han kollade lite oroligt i backspegeln; som för att försäkra sig om att ingen hörde hans lilla sånginsats.
När det är några hundra meter kvar till allas vår berömda hållplats Leaby trycker jag på STOP-knappen och känner det där lilla pirret som jag alltid känner. En svag och lite nervös oro för att bussen ska åka förbi, trots att jag tryckt på knappen (detta hände mig en gång när jag var liten). Egentligen är jag inte alls nervös - jag har ju åkt buss minst 1000 gånger vid det här laget, men det där pirret sitter i ändå!
När vi börjar sakta in hör jag "Stefan" säga på bred västgötska "Så där dô!". Efter ett artigt och glatt "Tack så mycket!" hoppar jag av 302:an och börjar min korta (men alldeles för långa i kall temperatur) promenad hemåt! Jag fryser så att jag nästan skakar, så jag går nästan så fort jag kan. När bilar åker förbi är jag tvungen att gå ner en liten bit i diket, för jag har ingen reflex och är en av de som fattat att man inte syns utan en. Efter några långa minuter ser jag vårt hus på andra sidan vägen. I alla fönster lyser ljus, och det ser så mysigt ut! Det finns bara en sak som sabbar stämningen en aning: en traktor som står på tomgång medan föraren håller på med någonting med dess stora skopa. Jag undrar om orsaken till att han låter bli att stänga av den är för att se till att alla grannar hålls ifrån lugn och ro, eller om tomgångskörning faktiskt är nödvändigt för att han ska kunna utföra det där arbetet med skopan?
När jag går in på gårdsplanen hör jag gruset knastra under mina fötter, och jag känner att jag åter får hopp om att snart bli varm igen! Innanför fönstrena ser det hemtrevligt, välkomnande och härligt varmt och mysigt ut. Jag är hemma!

♥ / Cecilia