Har jag någon gång skrivit om att det ibland känns som att jag är objektiv i mitt eget liv? Att jag liksom står vid sidan om och skrattar lite för mig i själv åt i stort sett allt som sker? Visst har jag väl det? Jag har för mig det iaf. Hur som helst har jag blivit en statist i mitt eget liv nu igen. Allting bara rullar på, hur fort som helst, och jag hinner knappt tänka innan nästa stora grej knackar på dörren. Mitt liv fylls ständigt på med en massa vändpunkter, de står uppradade på kö, och det känns som att allting ändras totalt över bara en dag lite då och då.
     Tänk vad mycket man tänker och tror om saker och ting, vad mycket man planerar och förväntar sig, och så blir det bara helt annolunda än vad man hade föreställt sig! Ett par exempel:
     1. Jag minns så väl när jag satt uppe i Frejahallen och grät inför Martin Karlsson (tränaren på volleybollgymnasiet) - jag hade så nedrans svårt att bestämma mig för vad jag ville gå på gymnasiet!! Volleyboll eller musik? Musik eller volleyboll? Jag minns att jag tänkte att jag borde välja volleyboll, för det är mer en unik chans; landslaget liksom! Jag valde som ni vet musik, trots att intagningen bara var på lokal nivå, och nu står jag här med ett skivkontraktsförslag i min hand. Knäppt? JA!
     2. Ett annat klockrent exempel är när jag i höstas traskade upp till ungdomsmottagningen i Skara för att fråga om råd om jag skulle sluta med p-pillerna eller inte. En mycket butter Cissi mumlade surt till den stackars barnmorskan: "Jag kommer ändå inte träffa nån ny på minst ett halvår."  En torsdag drygt två månader senare var både jag och Ludvig på Olins...
     För tillfället är mitt liv helt oförutsägbart; lite jobbigt, lite kul. Jag har inte en aning om hur mitt liv kommer se ut om ett år, men någonting säger mig att det kommer vara en hel del annorlunda jämfört med nu. Jag tänker hur som helst leva livet, trots vissa motgångar och nervositet över vad som väntar. Man behöver inte ta allting så förbannat seriöst; visst kan man bara gå runt och ha jäkligt kul? Det tänker jag göra. Ta dagen som den kommer, göra det bästa av situationen och bara njuta. Kanske stanna upp någon gång ibland och skratta åt mig själv och allt som sker runt omkring mig; det är ganska trevligt faktiskt, hahaha :P Jag vet, jag är knäpp - men jag gillar't! ;)